.

.
.

torsdag 8 maj 2014

Var svordomarna bättre förr?

Vissa saker var faktiskt bättre förr, och frågan är om inte svordomar hör till den kategorin. Det kan man i alla fall tycka efter att ha fått inblick i några av de okvädningsord som flög genom luften i 1600-talets Sverige. Då kunde man nämligen riskera att bli kallad för allt från bälghund, ballskräppa och rumpoxe till kofot, hutlare och gillbertil.


Det är lätt att tro att samtalsklimatet har hårdnat, att språket generellt blivit sämre och att svordomarna blivit allt fler på senare tid. Men kanske är det snarare så att mängden svordomar inte alls har blivit större, utan att vi bara har bytt ut de gamla svordomarna mot nya när de gamla orden förlorat sin betydelse och kraft.

Förr i tiden var vissa svordomar till och med brottsliga. I den Äldre västgötalagen anges bland annat bykkiuhuälp ('hundvalp') och hortutu ('hortuta') som brottsliga okvädningsord. Anklagelser om trolldom, incest, barnamord, snålhet, stöld och feghet i strid betraktades också som förolämpande.

På 1600-talet var det också vanligare än i dag att verbala attacker hamnade i domstol. I rätten tvingades den åtalade bevisa att den person som han eller hon hade kallat för tjuv faktiskt också var en sådan. Annars väntade ett straff för förolämpningen.

Folk i allmänhet verkar helt enkelt ha tagit lite mer illa vid sig när de blev utsatta för förolämpningar förr i tiden. Det gällde att försvara sin heder och sitt rykte på ett annat sätt än idag. Kan det till och med ha varit så att folk tänkte mer på vad andra skulle tycka och tro om dem på 1600-talet än vad vi gör i vårt till synes så självupptagna och ytliga samhälle idag? Eller är det bara så att man försvarade sitt rykte genom att gå till domstol eller utmana till fäktningsduell för, medan vi idag kan välja att försvara oss i ett blogginlägg eller på Facebook istället?

Hur det än är med den saken verkar det i alla fall inte ha varit något fel på fantasirikedomen i forna tiders svordomar. Se bara på de här exemplen på okvädningsord som härjade på 1600-talet:

ballskräppa = testikelpung
hutlare = bedragare
bälghund = storätare
rumpoxe = dum person
gillbertil = kåt man
hyslare = klåpare
kukuvall = man vars hustru är otrogen
långhäger = övermodig person
snorslev = otuktig kvinna
matljugare = snyltgäst

Om du vill läsa mer om 1600-talets svordomar kan du ladda ner språkvetaren Erik Falks avhandling Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala: En historisk talaktsanalys via den här länken: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:433855http://www.comactiva.se

Vill du veta mer om oss? Klicka på länken under.

http://www.comactiva.se

Var svordomarna bättre förr?

Vissa saker var faktiskt bättre förr, och frågan är om inte svordomar hör till den kategorin. Det kan man i alla fall tycka efter att ha fått inblick i några av de okvädningsord som flög genom luften i 1600-talets Sverige. Då kunde man nämligen riskera att bli kallad för allt från bälghund, ballskräppa och rumpoxe till kofot, hutlare och gillbertil.


Det är lätt att tro att samtalsklimatet har hårdnat, att språket generellt blivit sämre och att svordomarna blivit allt fler på senare tid. Men kanske är det snarare så att mängden svordomar inte alls har blivit större, utan att vi bara har bytt ut de gamla svordomarna mot nya när de gamla orden förlorat sin betydelse och kraft.

Förr i tiden var vissa svordomar till och med brottsliga. I den Äldre västgötalagen anges bland annat bykkiuhuälp ('hundvalp') och hortutu ('hortuta') som brottsliga okvädningsord. Anklagelser om trolldom, incest, barnamord, snålhet, stöld och feghet i strid betraktades också som förolämpande.

På 1600-talet var det också vanligare än i dag att verbala attacker hamnade i domstol. I rätten tvingades den åtalade bevisa att den person som han eller hon hade kallat för tjuv faktiskt också var en sådan. Annars väntade ett straff för förolämpningen.

Folk i allmänhet verkar helt enkelt ha tagit lite mer illa vid sig när de blev utsatta för förolämpningar förr i tiden. Det gällde att försvara sin heder och sitt rykte på ett annat sätt än idag. Kan det till och med ha varit så att folk tänkte mer på vad andra skulle tycka och tro om dem på 1600-talet än vad vi gör i vårt till synes så självupptagna och ytliga samhälle idag? Eller är det bara så att man försvarade sitt rykte genom att gå till domstol eller utmana till fäktningsduell för, medan vi idag kan välja att försvara oss i ett blogginlägg eller på Facebook istället?

Hur det än är med den saken verkar det i alla fall inte ha varit något fel på fantasirikedomen i forna tiders svordomar. Se bara på de här exemplen på okvädningsord som härjade på 1600-talet:

ballskräppa = testikelpung
hutlare = bedragare
bälghund = storätare
rumpoxe = dum person
gillbertil = kåt man
hyslare = klåpare
kukuvall = man vars hustru är otrogen
långhäger = övermodig person
snorslev = otuktig kvinna
matljugare = snyltgäst

Om du vill läsa mer om 1600-talets svordomar kan du ladda ner språkvetaren Erik Falks avhandling Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala: En historisk talaktsanalys via den här länken: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:433855http://www.comactiva.se


http://www.comactiva.se