London, den mest besökta staden i världen, Themsen, London Underground, Piccadilly Circus, de ständigt regntunga molnen som vant engelsmännens händer att hovra över paraplyskaftet med samma beredskap som en revolverman i en mexican standoff. Jag väljer att inte fortsätta då jag inte vill reta eventuella anglofiler med min okunskap om staden, mina två besök där har trots allt varit tämligen kortvariga.
Att jag ändå ger mig på ämnet har att göra med att jag nyligen blev tillfrågad om jag ville gå och se Helsingborgs nu spelade teateruppsättning av My fair lady och trots att jag tackade nej ville jag ändå ta mig tid att berätta lite om just den här pjäsen ur ett språkperspektiv, samt lite annat smått och gott.
Historien i My fair lady är nog är välkänd för de flesta, i London blir den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle offer för ett vad mellan snobben och lingvistikprofessorn Henry Higgins och språkkollegan Colonel Hugh Pickering. Higgins slår vad om att han kan lära den unga flickan att tala på ett korrekt sätt och slopa hennes i hans ögon ociviliserade cockneyaccent.
"The difference between a lady and a flower girl is not how she behaves, but how she is treated" - Eliza Doolittle
Cockneyn är kanske den mest profilerade dialekten i London. Ordet cockney är ursprungligen en nedsättande term, det dyker upp först på 1300-talet och betyder då ”tuppägg” (cock´s egg). Det nedsättande ligger väl i att tuppar sällan lägger ägg om det inte är något verkligt fel på dem och det var så som folk från landet uppfattade stadsborna i just East End i London.
I My fair lady är cockneyn förenad med arbetarklassen och det kanske mest intressanta i pjäsen är att professor Higgins faktiskt med råge lyckas bevisa att ett byte av en dialekt inte bara medför att man låter annorlunda utan också uppfattas olika. Har någon forskat vidare på detta? Det kan du slå dig i backen på!
Språkexperiment med dialekter är många gånger aningen knepiga att genomföra, man pratar om något som kallas ”observers paradox”. Enkelt beskrivet betyder det att om jag ber en talare av en viss dialekt att påvisa egenheterna i just hens dialekt kommer hen att överdriva och resultatet blir missvisande.
Samma man som myntade detta begrepp, William Labov, hittade dock på metoder att kringgå problematiken. Labov var mycket intresserad av dialekt och samhällsklass. Hans mest kända experiment gick ut på att han på ett varuhus i New York på olika sätt fick expediterna att uttala orden ”fourth floor”. Intressant nog kom Labov till insikten att ju dyrare kläder som såldes på våningarna, desto mer uttalades ”r”:et i ”fourth floor”.
Kanske något att reflektera över vid nästa shoppingrunda? Och förresten, se My fair lady, för dig som inte har tid att besöka Helsingborg i dagarna finns pjäsen även som film och Audrey Hepburn som Eliza är F-A-N-T-A-S-T-I-S-K.
Hälsningar från Comactiva (vi finns på andra våningen, men talar många olika dialekter)
Sugen på att lära dig cockney? Lär dig av actionhjälten Jason Statham (nästan).
Källor:
http://www.ello.uos.de/field.php/Sociolinguistics/Exemplarystudylabov
http://public.oed.com/aspects-of-english/english-in-use/cockney/
http://everything2.com/title/Observer%2527s+Paradox
